Hoppas, kämpa & drömma!

Tack snälla för alla fina kommentarer på diverse olika medier ang min krönika!!!
Några som inte har Västgöta bladet har bett mig att publicera min krönika här på min blogg!
Jag gör så!
Varsågoda:

Vad vill du bli när du blir stor Aron? Jag vill bli superhjälte!
När jag var liten drömde jag om att bli en mörkhyad Afrikan. Jag älskade det vita leendet mot den mörka hyn. Men de flesta dödade min dröm. Du kan aldrig bli en mörkhyad afrikan Lisa! Jag vet att Aron inte kommer att bli någon superhjälte, men jag kommer låta hans dröm leva vidare så länge det bara går! För jag har ingen rätt att döda någons dröm!

Jag har landat i soffan, med datorn i mitt knä! På bordet framför mig står det ljuvligt underbart doftande syrener och liljekonvaljer. Jag njuter av den svenska försommaren. Det är så vackert och det doftar ljuvligt ute!
Jag borde bara vara euforisk, men så är det inte! Jag är ledsen och besviken! Jag är känslomässigt slut!

För några veckor sedan var vi på Sardinien. Där hände det något som fick mig att tänka till lite extra. Vi satt med några vänner på en bar och det kom in en mamma och en pappa med en dotter i 6 års-åldern. De slog sig ner nära vårt bord. Flickan kom fram till Aron och han fick en klubba av henne.
Varför? Jo för att de såg att han inte var från Sardinien och ville bara säga välkommen och känn dig som hemma.

En annan dag var vi till en affär för att handla mat. Aron skulle köpa ett Kinderägg. När chokladägget dök upp bland marvarorna tog kassörskan chokladägget och räckte fram det till Aron och sa- Det här är en gåva till dig. Jag ser att du inte är härifrån. Hoppas att ni ska trivas.
Jag blev varm i hjärtat vid båda dessa gånger. Jag tyckte att det var en fin gest. Skulle jag som mamma bara gå och köpa en klubba till ett barn bara sådär. Nej, det skulle jag troligtvis inte, men jag hoppas verkligen att jag ska komma ihåg den där goa känslan jag hade i kroppen då och ha dessa människor som förbilder.


Jag känner sorg i mitt hjärta efter valet i söndags! Stor sorg! Hur kan man vilja möta medmänniskor med kalla handen? Du och du duger och passar in, men inte du…
Jag har under fyra veckor fått möjlighet att få umgås med två unga grabbar från Botswana och Swaziland. De är här i Sverige på stipendieresa i sammanlagt 3 månader. Att få möta en annan del av vår värld här på hemmaplan är fantastiskt! Dessa grabbar har lärt mig massor om mig själv och jag har sett min verklighet ur ett annat perspektiv, tack vare samtal och möte!
På onsdag morgon lämnar de Tidaholm och deras vistelse i Sverige är snart över.
I mitt hjärta har de tagit en stor plats. Jag tycker att det är fantastiskt hur mycket man får om man vågar släppa in människor i vår individualistiska vardag. När jag mötte dem första gången i april var det två främlingar som stod framför mig. Nu är de två vänner som har en stor plats i mitt hjärta som jag kramar om och säger hej då till med tacksamhet. Jag är mycket lycklig över att Rebecka och Aron också fått möta Lesedi och Nathi. Det är ljuvliga minnen som vi alla bär med oss. Rebecka har lärt sig sånger och skrattat gott med dem, Arons lilla hand som med tillit sökt deras händer och gett sig ut på olika äventyr, utan gemensamt språk. Fantastiskt!

Jag har ett mycket viktigt uppdrag som förälder! Jag ska göra allt jag kan för att rusta mina barn för att ALLTID stå upp för de minsta. Det kanske inte alltid kommer att vara den lättaste vägen, de kan få stå upp och ta en del skit. Ändå är detta så viktigt!
Familjen Öhgren ska fortsätta hoppas, kämpa och drömma. För vi drömmer om en värld där alla får plats!


Tack Nathi & Lesedi!!